Stress vs lugn

Vaknade i morse och låg och tänkte på vad som händer efter sommaren. Jag har gått och längtat efter sommaren sedan den förra försvann och nu ligger jag och funderar på vad jag ska göra när den är slut... önskar att man kunde leva lite mer i nuet. 

Pratade med en kollega på puben om vikariatet jag gick på under de första månaderna av 2011 och hur det kändes att komma hem från det jobbet då i motsats till att komma hem från jobbet jag har nu. När jag kommer hem från puben slappnar jag av, jag slänger mig på sängen och sparkar täcket över mig och drar den längsta och högsta sucken av lättnad som jag bara kan. Inte för att det är ett dåligt jobb, utan för att jag är glad att vara hemma.Efter det tänker jag inte mer på jobbet förrän en stund innan jag ska gå dit nästa gång. 

När jag kom hem från mitt förra jobb, där min officiella titel var VD-assistent/informatör så kände jag mig först och främst skyldig för allt jobb jag lämnat efter mig. I duschen stod jag och planerade inför dagen därpå, jag kollade jobbmailen några gånger för mycket under kvällen och hade en konstig stresskänsla i kroppen hela tiden. Jag kunde sitta helt försjunken i någon film eller tv-program sedan tvärt rycka till och inse att jag glömt att göra något, ofta något som kan vänta men som orsakade stress ändå.
Under de månaderna tänkte jag inte på mycket annat än på jobbet. 

På universitetet satt vi i klungor och önskade oss framgångsrika,, utmanande och kreativa jobb. Men är det inte bättre att ha ett jobb där du tydligt kan skilja på jobb och fritid? Där du faktiskt kan slappna av när du kommer hem? Så är det garanterat. Men oj vad jag saknar mitt förra jobb

Bellman

När folk får barn så förändras dom. Man blir aldrig den man en gång var efter man fått barn. Det märks extra tydligt "i dagens samhälle" med bloggar och Facebook. Vi får se bilder, höra om vad barnet ätit, hur deras bajs ser ut, när barnet ammades sist, hur jobbigt det är att amma, man får höra om slemproppar, blod, värkar och kräk... man kan tycka att när barnet kom så for vettet.
Sen så skaffade jag hund. Helt plötsligt så förstår jag dessa föräldrar som behöver ventilera situationer som de stöter på i sin vardag. Efter ett veterinärbesök så skickade jag ett meddelande till Johan som har samma hundras som vi och det löd "Hej, du jag undrar bara när Salamiis bollar trillade ner?". Bellman har ju nämligen inga testiklar. Eller... han har testiklar men dom har inte ramlat ner så dom ligger där tryggt inkapslade någonstans i magen... ingen aning vars eller hur... jag är ingen veterinär precis...  Anyway... jag trodde aldrig att den här lilla lurviga varelsen skulle bli en sån stor del av mitt liv. Hans välmående går före i princip allt annat. När/vad jag äter är mindre viktigt än vad och hur ofta Bellman äter. Hans foder kostar mer än vad jag handlar för varje vecka... han har ett schampo som kostar mer än allt schampo jag köpt tillsammans det senaste året, han har i det stora hela fler hårprodukter än mig och jag åker hellre och kollar hans tänder än mina egna. Men OJ vad fantastisk han är! Alla borde ha en Bellman, man borde skriva ut Bellman istället för Prozac mot depression. Direkt han är borta så saknar jag honom. Jag saknar honom till och med när han sover någon meter ifrån mig. Bellman gjorde också att jag och Victor gick från att vara ett par till att helt plötsligt bli en liten klan. Eller familj eller vad man nu vill kalla det. Han har fört oss närmare varann och jag tror att han vet att han gjort det.

Han är så fin och jag är så töntig

Att försöka va snygg

Igår satt jag och googlade på en midsommarfrisyr. Hittade något som heter "donut bun" som i princip en en tjock skumgummiring som man jobbar in i hästsvansen och det ser ut som att man har en munk i bakhuvudet... bokstavligt talat. Istället för the real deal så gjorde jag en egen av en av våra udda sockor och en bit strumpbyxa och fixade in den i torr-rufset (mitt hår) och tyckte kanske att det blev rätt bra. Ca 40 minuter senare hänger munken som en slapp ballong från skallen och allt avnött hår står rakt upp. Så är det alltid för mig. Jag försöker liksom hitta en "casual" snygg stil som jag kan hålla mig till men det slutar med att jag drar på mig slappa, ärvda jeans och en t-shirt med hål i sidan och håret står rakt upp/rakt ner/rakt ut - på samma gång.
Fast å andra sidan... är man lyckligare om man går omkring helt upp-piffad jämt? kanske inte

Är jag rädd om hunden eller?

Har varit på långpromenad med Bellman runt Teg. På vägen tillbaka ser jag en skylt just innan träbron "gå på vänster sida". Ok, tänker jag. Då gör jag det. Ungefär 20 meter in på bron kommer en gubbe cyklandes mot mig och säger "är du inte rädd om hunden eller?". Han menar såklart att jag går på fel sida. Jag hör vad han säger men säger ändå "ursäkta?" och han upprepar sig "jo, ja undra om du är rädd om hunden?" sen cyklar han iväg. Ibland blir jag så irriterad på "den äldre generationen" att jag kräks. Ville egentligen bara ta gubbfan i örat och dra honom fram till skylten och be honom läsa den högt.
Den äldre generationen... står i fönstret och kollar om man plockar upp efter hunden och blir utan tvekan besvikna när man faktiskt gör det för då har dom inget att klaga på... eller rotar i sopor för att kolla vem som slängt vad... eller sätter lappar på bilarna på gästparkeringen bara för att dom inte har något bättre för sig.

Hett med abort

När jag slog upp (läs klickade fram) den lokala tidningen imorse så möttes jag av en serie av artiklar om abort som rubricerades "abortdebatten". Min första reaktion är ÄR DET FORTFARANDE EN DEBATT KRING ABORT? Jag minns när jag gick på högstadiet och vi fick i uppgift att skriva en debattartikel om ett ämne, jag valde att skriva om fri abort. Jag läste en av artiklarna av ren nyfikenhet och upptäckte att det är exakt samma uråldriga argument från abortmotståndarna som det var för 10 år sedan när jag skrev min debattartikel. Har det inte diskuterats nog? Vad finns det mer att säga?
Artikeln handlade om något dammig folkpartist eller kristdemokrat som tycker att alla som vill göra abort istället ska välja att gå hela graviditeten igenom och sedan adoptera bort barnet. Å ena sidan blir jag så irriterad att jag måste sluta läsa men å andra sidan kan man ju tycka synd om personen i fråga, hon verkar ju inte veta bättre.
Det som dock förvånade mig var kommentarerna som följde från läsarna. Jag vågar säga att i alla fall hälften av de som lämnat en åsikt håller med människan! Folk i min stad, Sveriges rödaste håla, går omkring och trycker ner kvinnors rätt till sin egen kropp och kvinnors fria vilja! Jag passerar dessa människor varje dag på stan! Folk som tycker att det är helt rätt och rimligt att en gravid tjej ska drivas till att gå nio månader gravid och sedan adoptera bort!
Jag blir spyfärdig

En tanke bara

Igår när jag jobbade så sa någon till mig:
"visst vet du hur mycket det kostar att snusa? Du skulle kunna åka till Turkiet en vecka varje år för pengarna du snusar upp"
Jag log och sa "jo, jag vet. Jag borde sluta"
Jag menade inte det jag sa utan tänkte bakom mitt falska leende:
1. Mind your own
2. Jag har redan varit i Turkiet och vill inte dit igen
3. Turkiet varar bara en vecka medan snus varar ett helt år, är det en dålig affär eller?
Man hör ofta allt man skulle kunna spendera pengarna på istället för att snusa, men man hör aldrig
"jaha, du ska åka till Thailand i 3 veckor? Pengarna du lägger på det skulle du kunna snusa för i 3 år".

Jag tycker det är en bättre inställning