Bellman

När folk får barn så förändras dom. Man blir aldrig den man en gång var efter man fått barn. Det märks extra tydligt "i dagens samhälle" med bloggar och Facebook. Vi får se bilder, höra om vad barnet ätit, hur deras bajs ser ut, när barnet ammades sist, hur jobbigt det är att amma, man får höra om slemproppar, blod, värkar och kräk... man kan tycka att när barnet kom så for vettet.
Sen så skaffade jag hund. Helt plötsligt så förstår jag dessa föräldrar som behöver ventilera situationer som de stöter på i sin vardag. Efter ett veterinärbesök så skickade jag ett meddelande till Johan som har samma hundras som vi och det löd "Hej, du jag undrar bara när Salamiis bollar trillade ner?". Bellman har ju nämligen inga testiklar. Eller... han har testiklar men dom har inte ramlat ner så dom ligger där tryggt inkapslade någonstans i magen... ingen aning vars eller hur... jag är ingen veterinär precis...  Anyway... jag trodde aldrig att den här lilla lurviga varelsen skulle bli en sån stor del av mitt liv. Hans välmående går före i princip allt annat. När/vad jag äter är mindre viktigt än vad och hur ofta Bellman äter. Hans foder kostar mer än vad jag handlar för varje vecka... han har ett schampo som kostar mer än allt schampo jag köpt tillsammans det senaste året, han har i det stora hela fler hårprodukter än mig och jag åker hellre och kollar hans tänder än mina egna. Men OJ vad fantastisk han är! Alla borde ha en Bellman, man borde skriva ut Bellman istället för Prozac mot depression. Direkt han är borta så saknar jag honom. Jag saknar honom till och med när han sover någon meter ifrån mig. Bellman gjorde också att jag och Victor gick från att vara ett par till att helt plötsligt bli en liten klan. Eller familj eller vad man nu vill kalla det. Han har fört oss närmare varann och jag tror att han vet att han gjort det.

Han är så fin och jag är så töntig