kalendern

Kom hem sent ikväll. Har varit på en invigning av Victors nya kontor sen träffade jag lite folk på puben för en öl (eller tre rättare sagt). Kom hem och letade efter mina glasögon för tredje kvällen i rad, kan inte kolla på tv utan dom, dvs är jag helt lost utan dom.
Hittade i alla fall i allt letande en gammal kalender. Eller... den är inte så gammal, den är från 2010,  men det känns som att det var en evighet sen.Bläddrar i alla fall  igenom dag för dag där jag skrivit något som hänt varje dag det året. Fantastiskt. Jag kan konstatera att 2010 var ett bra år. Jag önskar att jag hade anteckningar från varje dag av hela mitt liv. Det har hittills varit ett ganska bra liv.

En låt om en sten

Jag hatar (jag vet, hata är ett hårt ord) låtar som handlar om att skriva låtar. Typ om nån skriver i sin låt-text "I wrote you this love song.... bla bla bla"

Jag hatar verkligen såna låtar. På rikt. 

Jag är ingen låtskrivare ("jag är ingen taaalare meeeen") men är det inte läge att byta inriktning när man inte kan skriva en låt om något annat än att just skriva en låt? Har men verkligen inget som händer i sitt liv som är värt att skriva om än just den stund man sitter ner och försöker skriva nåt som är värt att lyssna på? Finns det ingen inspiration från uppbrott, förälskelser, konflikter, olycklig kärlek, barn, jobb...eller ens typ en...typ en....typ en...sten? Det MÅSTE vara bättre att skriva en låt om en sten än att skriva en låt om att skriva en låt? 

För att inte vara den som rackar ner på nån annan utan att kunna göra det själv ska jag här och nu skriva en låt som handlar om en sten. Den går ungefär så här:

Vers 1.

I walked down the street

feeling like a stone in the heat

how does that feel?

well, its not a treat

Chorus

a stooooooone

Im like a stone

a stooooooone

Im like a stone

vers 2.

I dont get hurt

I never cry

I never get burnt

And I know why

Chorus

a stooooooone

Im like a stone

a stooooooone

Im like a stone...

Chorus x 17

Sådär.

Det där var en sång om en sten. Garanterat bättre än en sång om en sång.

Nu ska jag gå och lägga mig och låta satarna som skriver låtar om att skriva låtar vara.

God natt 

Den stulna cykelkorgen

För några dagar sen blev min och Vickes cykelkorg stulen. Från vår gård. Från vår fina nya cykel. Jag är inte direkt den som släpper ett sådant fasansfullt brott (den kostade 69 kronor men det är principen som räknas) så jag har såklart spanat runt på cyklarna på gården under en vecka nu. Ikväll när jag går förbi cykelstället så ser jag att en av cyklarna har en cykelkorg som:
1. Är en exakt likadan som den vi hade
2. Satte löst, dvs ej monterad
3. Hade bevis i sig i form av lite blött papper (som det hade varit i vår, den fungerade även som sopkorg)
Jag har textat Vicke att vi ska träffas utanför kl 00.00 när han slutar jobbet och undersöka vidare.
Jag kommer inte här på bloggen avslöja vad jag ska göra åt saken, för det är tydligen brottsligt att ta tillbaka stulen egendom (självtäkt heter det tydligen, googlade saken för att få tips från de i samma situation) men jag kan ju avslöja att cykelkorgen kommer att få återse sina rättmätiga ägare inom en snar framtid.

Stress vs lugn

Vaknade i morse och låg och tänkte på vad som händer efter sommaren. Jag har gått och längtat efter sommaren sedan den förra försvann och nu ligger jag och funderar på vad jag ska göra när den är slut... önskar att man kunde leva lite mer i nuet. 

Pratade med en kollega på puben om vikariatet jag gick på under de första månaderna av 2011 och hur det kändes att komma hem från det jobbet då i motsats till att komma hem från jobbet jag har nu. När jag kommer hem från puben slappnar jag av, jag slänger mig på sängen och sparkar täcket över mig och drar den längsta och högsta sucken av lättnad som jag bara kan. Inte för att det är ett dåligt jobb, utan för att jag är glad att vara hemma.Efter det tänker jag inte mer på jobbet förrän en stund innan jag ska gå dit nästa gång. 

När jag kom hem från mitt förra jobb, där min officiella titel var VD-assistent/informatör så kände jag mig först och främst skyldig för allt jobb jag lämnat efter mig. I duschen stod jag och planerade inför dagen därpå, jag kollade jobbmailen några gånger för mycket under kvällen och hade en konstig stresskänsla i kroppen hela tiden. Jag kunde sitta helt försjunken i någon film eller tv-program sedan tvärt rycka till och inse att jag glömt att göra något, ofta något som kan vänta men som orsakade stress ändå.
Under de månaderna tänkte jag inte på mycket annat än på jobbet. 

På universitetet satt vi i klungor och önskade oss framgångsrika,, utmanande och kreativa jobb. Men är det inte bättre att ha ett jobb där du tydligt kan skilja på jobb och fritid? Där du faktiskt kan slappna av när du kommer hem? Så är det garanterat. Men oj vad jag saknar mitt förra jobb

Bellman

När folk får barn så förändras dom. Man blir aldrig den man en gång var efter man fått barn. Det märks extra tydligt "i dagens samhälle" med bloggar och Facebook. Vi får se bilder, höra om vad barnet ätit, hur deras bajs ser ut, när barnet ammades sist, hur jobbigt det är att amma, man får höra om slemproppar, blod, värkar och kräk... man kan tycka att när barnet kom så for vettet.
Sen så skaffade jag hund. Helt plötsligt så förstår jag dessa föräldrar som behöver ventilera situationer som de stöter på i sin vardag. Efter ett veterinärbesök så skickade jag ett meddelande till Johan som har samma hundras som vi och det löd "Hej, du jag undrar bara när Salamiis bollar trillade ner?". Bellman har ju nämligen inga testiklar. Eller... han har testiklar men dom har inte ramlat ner så dom ligger där tryggt inkapslade någonstans i magen... ingen aning vars eller hur... jag är ingen veterinär precis...  Anyway... jag trodde aldrig att den här lilla lurviga varelsen skulle bli en sån stor del av mitt liv. Hans välmående går före i princip allt annat. När/vad jag äter är mindre viktigt än vad och hur ofta Bellman äter. Hans foder kostar mer än vad jag handlar för varje vecka... han har ett schampo som kostar mer än allt schampo jag köpt tillsammans det senaste året, han har i det stora hela fler hårprodukter än mig och jag åker hellre och kollar hans tänder än mina egna. Men OJ vad fantastisk han är! Alla borde ha en Bellman, man borde skriva ut Bellman istället för Prozac mot depression. Direkt han är borta så saknar jag honom. Jag saknar honom till och med när han sover någon meter ifrån mig. Bellman gjorde också att jag och Victor gick från att vara ett par till att helt plötsligt bli en liten klan. Eller familj eller vad man nu vill kalla det. Han har fört oss närmare varann och jag tror att han vet att han gjort det.

Han är så fin och jag är så töntig

Att försöka va snygg

Igår satt jag och googlade på en midsommarfrisyr. Hittade något som heter "donut bun" som i princip en en tjock skumgummiring som man jobbar in i hästsvansen och det ser ut som att man har en munk i bakhuvudet... bokstavligt talat. Istället för the real deal så gjorde jag en egen av en av våra udda sockor och en bit strumpbyxa och fixade in den i torr-rufset (mitt hår) och tyckte kanske att det blev rätt bra. Ca 40 minuter senare hänger munken som en slapp ballong från skallen och allt avnött hår står rakt upp. Så är det alltid för mig. Jag försöker liksom hitta en "casual" snygg stil som jag kan hålla mig till men det slutar med att jag drar på mig slappa, ärvda jeans och en t-shirt med hål i sidan och håret står rakt upp/rakt ner/rakt ut - på samma gång.
Fast å andra sidan... är man lyckligare om man går omkring helt upp-piffad jämt? kanske inte

Är jag rädd om hunden eller?

Har varit på långpromenad med Bellman runt Teg. På vägen tillbaka ser jag en skylt just innan träbron "gå på vänster sida". Ok, tänker jag. Då gör jag det. Ungefär 20 meter in på bron kommer en gubbe cyklandes mot mig och säger "är du inte rädd om hunden eller?". Han menar såklart att jag går på fel sida. Jag hör vad han säger men säger ändå "ursäkta?" och han upprepar sig "jo, ja undra om du är rädd om hunden?" sen cyklar han iväg. Ibland blir jag så irriterad på "den äldre generationen" att jag kräks. Ville egentligen bara ta gubbfan i örat och dra honom fram till skylten och be honom läsa den högt.
Den äldre generationen... står i fönstret och kollar om man plockar upp efter hunden och blir utan tvekan besvikna när man faktiskt gör det för då har dom inget att klaga på... eller rotar i sopor för att kolla vem som slängt vad... eller sätter lappar på bilarna på gästparkeringen bara för att dom inte har något bättre för sig.